Camaro är ju som bekant en lättskräcklad mus. Häromdagen slog vi nog någon sorts rekord, dock osäker på vilken kategori det gällde och vad vinsten var. Hur som helst. Matte skulle damsuga. Damslusken är det ondaste av de onda i hela den kända världen enligt Camaro. Man kan ju tycka att man borde vänja sig efter några år, men icke. Jag kan inte ens starta en damsugare i 2 minuter på övervåningen i ett stängt rum utan att han ligger och trycker under byrån när jag går ner efteråt.
Den här gången skulle jord, för ovanlighetens skull, damsugas upp. Camaro blev överaskad av damsugaren som startade i samma rum som han själv och flög iväg i hastigheter som skulle göra greyhounds avundsjuka. Sen var han borta.
Vände upp och ner på hela nedre våningsplanet i huset utan att hitta 'Maro. Kikar för femte gången in under byrån och får då syn på något svart och lurvigt som sticker ut från elementet. Mycket riktigt, det svarta lurviga är tippen på en svans, och där bakom elementet är Camaro lodrätt fastklämd, likt en fluga mellan en flugsmälla och ett köksskåp.
Efter lite om och men lyckas jag lirka fram ett bakben, tar gemensamt tag om nämnda ben och svans, tar spjärn mot väggen och bryter ut elementet allt som möjligtvis kan gå och drar ut illern. Ungefär där någonstans, när jag sitter på golvet och förlöser min iller från elementets varma, mörka baksida, så undrar jag återigen varför jag inte skaffade vandrande pinnar.
Det är sannerligen inte lätt att vara liten och rädd för damsugaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar