Tassen - en följetång av oändlig karaktär

Jag har nämnt Camaros tass förr, men för er med en minneskapacitet motsvarande en morot så har lillkillen haft ett inflammerat sår på trampdynan. Det här upptäcktes i vintras och vi testade olika typer av behandling och två typer av antibiotika innan vi fick rådet att avvakta och hoppas att det skulle läka av sig självt. Att ge det tid att värka ut den skit som var där inne.

Misstanken var då att det rör sig om ett främmande föremål i trampdynan, typ en sticka eller liknande. Det läker inte av sig självt, och nu när rötmånaden äntligen är slut så känner jag inte att det är hållbart att vänta längre. Kruxet är bara att den lokala veterinären enbart har möjlighet att ge narkosgas till större djur, så på tisdag beger vi oss 18 mil till länets huvudstad för att operera tass.

I normala fall är jag inte jättenojjig inför veterinärbesök, men Camaro har ju oturen att komma från en släkt med en del hjärtproblem. Sådant rimmar illa med sövning = orolig matte. Dessutom så är risken ganska stor att man inte hittar något alls i själva tassen, och att man då bara tillfogat ett ännu större trauma som kommer ha svårt att läka för att det sitter så dumt till. Under en tass. En tass som han står på och går med, på golv, i filtar och annan smuts.

Och mitt i allt känns det så löjligt. En förbannad (trolig) sticka. Ett lidande, en operation, en risk, en läkprocess och några tusenlappar för en sticka. En sticka som vi kanske inte ens hittar.

Stackars, älskade 'Maromus!

Den onda tassen (pun intended)